onsdag 21 oktober 2015

Att få ett barn med särskilda behov = att vara född med juridisk expertkunskap och stor stridsvilja?

Jag sitter här och filosoferar så smått. Kanske kommer dethär blogginlägget att vara föråldrat redan iom att den nya regeringen bildas. Jag hoppas det!

Nåja, till saken. Jag har nyligen skrivit en komplettering till ett bemötande angående ett besvär angående en studieplats... Ja, ni förstår vart jag vill komma? Jag är inte juridiskt kunnig. Jag är en vanlig mamma.

I dethär ärendet har jag följt anvisningar, som en vanlig mamma. Jag har inte anlitat en jurist. Jag är inte själv en jurist. Jag är väl medveten om att skolan mitt barn söker till har tillgång till juridisk expertis, och använder den. Och inte till mitt barns fördel!

Dethär har jag gjort:
-Jag har kontaktat skolan och ställt frågor.
-Jag har besvärat mig till skolan.
-Jag har kontaktat utbildningsavdelningen och diskrimineringsombudsmannen.
-Jag har kontaktat utbildningsministern.
-Jag har skrivit i tidningar och på facebook.
-Jag har pratat i radio.
-Jag har kontaktat förvaltningsdomstolen.
-Jag har startat en blogg.
-Jag har ställt upp i kommunal och lagtingsval.

Jag vill helt enkelt se om vårt samhälle ställer upp för dem som inte själv kan slåss för sig.
Och hittills har INGEN sagt: Låt mig hjälpa dig och lotsa ditt barn till en utbildning!

(Korrigering: Jo Folkis har gjort det! Men tyvärr ger det inte yrkesexamen, men massor av mognad och erfarenhet. Så tusen tusen tack till Folkis!!!)

Jag anser att en vanlig mamma eller ett vanligt barn med särskilda behov, ska skyddas av vår lagstiftning. Att föda ett barn med särskilda behov ska inte betyda att man förutom de utmaningar som det innebär i den vanliga vardagen, OCKSÅ ska slåss emot en stor del av omsorgs och hjälpapparaten. För att få hjälp måste man alltför ofta gå till domstol, eller på annat sätt juridiskt överbevisa om att ens barn har rätt till extra stöd, allt som man redan har olika expertutlåtanden om. Stöd som ofta inte kostar så mycket i pengar. Medan själva processen med ansökan, besvär, domstol osv nog kostar både pengar, tid och ork. Pengar, tid och ork som kunde ha använts för barnets behov. Så att barnet på slutändan kanske med tiden ska kunna klara sig själv och bli en del av samhällsbygget, i mån av förmåga, istället för att marginaliseras närmast per automatik. Vanligtvis av människor som inte är särskilt insatta i handikappfrågor eller handikapplagstiftning.
(Jag bara frågar: Vad blir månne dyrare i euro för samhället?)

Ja just ja: man kunde ju välja att helt enkelt sluta ha särskilda behov! Det glömde jag!

fredag 2 oktober 2015

Studieplats för alla under 18 - och sen då?

Ja, och sen då? När alla under 18 har fått sin studieplats?

Det är väl det jag vill? Jag borde ju hjula av glädje, nu när det råder uppenbar konsensus mellan flera partier om att studiefrågan måste ses över! Och nu när de flesta verkar vara rörande överens om att antagningssystemet måste ändras, och resursfördelningen likaså.

Ja, jag är strålande glad! Men, jag tänker också vidare.
- Ja, alla med godkända grundskolebetyg ska kunna söka studieplats på lika villkor.
- Ja, alla under 18 måste ha möjlighet att studera.
- Ja, det ska finnas resurser för våra ungdomar att utbilda sig.

Men sen?
I dagens värld är ingenting oföränderligt. Väldigt få människor blir kvar hos en arbetsgivare ett helt yrkesliv. Det är inte ens säkert att man får jobba i samma bransch under alla sina år i arbetslivet.

Det måste finnas möjlighet också för "alla andra" att utbilda sig. Det finns hur många anledningar som helst till att man inte har kunnat bli allt man har kapacitet att bli, redan när man är 18-19. Om inte annat så mognar vi alla i olika takt. Förr i världen kunde man "gå till sjöss" om man inte riktigt visste vad man ville, och så utbildade man sig senare. Eller så utbildade man sig till något som det kanske inte längre finns jobb inom. Eller så har man lärt sig så mycket av sina år i arbetslivet att det helt enkelt är läge för kompletterande utbildning. Anledningarna är hur många som helst. Och då måste möjligheterna finnas, för oss alla!

Vi kan inte ha ett system där en del ska jobba till högre och högre pensionsålder, men där också fler och fler faller vid sidan om. Vårt system måste tillåta att man omskolar sig tex vid lång arbetslöshet eller fortsatt lång sjukskrivning.

Vi behöver också släppa in människor i arbetslivet som kanske inte klarar ett tempo på 110%, som kanske behöver viss handledning eller anpassning i arbetsuppgifter. Det måste vara möjligt att låta resurser mötas. Det ska inte vara så att man antingen är "sjuk" eller "frisk". Det måste finnas lägen emellan, och där måste vårt samhällssystem också kunna orientera sig!



torsdag 17 september 2015

Man måste hålla det man lovar

I valtider lyfts många viktiga frågor. Och ibland görs utfästelser, som inte är så genomtänkta.

Just nu är det flera partier som lovar studieplats för alla under 18, eller ungdomsgaranti, eller mera välfärd (gärna i kombination med minskat skatteuttag). Det man lätt glömmer är att vi egentligen har allt detdär, det bara inte efterlevs!

Och vi har ingen större nytta av ännu en utredning, och ännu en förordning om det inte blir en förändring i praxis, dvs i dethär fallet i administrationens rutiner.

Redan som det nu är sägs det i åländsk lagstiftning att ingen får diskrimineras, tex pga ras eller handikapp. Men vad hjälper det vad som står i lagen, om det som sker oberoende är diskriminering? Och det mest spännande är att på Åland kan en studerande som blir diskriminerad inte vända sig till diskrimineringsombudsmannen, för diskrimineringsombudsmannen handlägger bara ärenden som gäller landskapets anställda, inte landskapets studerande. Så var finns rättssäkerheten?

I Finland och Sverige kan en elev med godkända grundskolebetyg söka vidare på sina betyg, men på Åland är det inte möjligt om man haft någon form av "specialarrangemang" (dvs anpassning) under grundskoletiden. Har man då haft det, kan man inte söka på sina godkända grundskolebetyg, oberoende av hur fina de är. Det finns inte heller någon särskild poängtabell man kan kolla för att se hur man ligger till, och vilka möjligheter man kan ha för att få en studieplats på en särskild skola.

Det som då händer är att man ska genomgå en prövning, som i bästa fall, är ytterst slumpmässig. Och söker man via prövning är skolan inte skyldig att anta eleven, om skolan inte vill. Det görs litet efter "hur det känns".Det kan tom bli tomma platser kvar på hösten på en linje, men eleverna som har sökt via prövning kan inte söka dehär tomma platserna! Är det rättvist? Och är det god ekonomisk planering?

På vilket sätt kan det vara billigare för samhället att låta studieplatser stå tomma, hellre än att fylla dem med lämpade och intresserade studerande? Lycéet brukar inte anordna någon prövning alls, eftersom man vill skydda elever med anpassad läroplan ifrån att misslyckas. Skulle det inte vara bättre att ge eleven en möjlighet att lyckas istället? För chansen till att lyckas i studierna ökar dramatiskt om man bereds en studieplats.

fredag 4 september 2015

När "alla möjligheter i världen" blir "alla krav i världen"

Det pratas mycket om att vi curlar våra ungdomar för mycket. Gör vi det också i skolvärlden?

Här på Åland har vi en omfattande och mångsidig gymnasieskola. Man kan utbilda sig i yrkesämnen med en hel del allmänbildande ämnen också i paketet. Man kan plussa på med gymnasiestudier i kärnämnen, för att få möjlighet att söka till högskola sen. I gymnasiet kan man kombinera en uppsjö av kurser på ett personligt sätt. Friheten är stor, och möjligheterna minst lika stora.

Och jag tänker på att är det dethär som är en del av problemet? Vi vuxna vill så mycket. Vi vill så gärna att våra ungdomar ska få allt det bästa!

Vi glömmer så lätt att man inte alltid kan veta exakt vad man vill "bli när man blir stor". Som det nu är, gör man sina kursval till gymnasiet när man är 16. Likaså väljer man att hoppa på HUTH när man är sexton. Eller vilka kurser man än tar.

Men kan alla dehär möjligheterna börja kännas som krav? Eftersom man kan, så borde man avlägga allt som finns. Man kan känna att man inte är så mycket värd om man inte orkar med allt. Kanske ens föräldrar varken säger eller tycker så, men man kan ändå få en känsla av att man borde vara duktig i allt, för att inte missa några möjligheter sen. Så man plussar på och plussar på i schemat.

Och så "borde" man ju träna också, och vara social, och snygg, och resa och vara världsvan. Ja, och hitta en partner också.

Jamen, vi vuxna har ju redan svårt att se våra begränsningar och veta vad vi egentligen orkar med. Hur kan vi räkna med att våra tonåringar, med mycket mindre livserfarenhet, ska kunna vet när det är dags att dra på bromsen?

Som det nu är finns det ungdomar med stressymptom i gymnasieåldern. Eller ungdomar som tycker att det inte är någon vits att försöka, för de kan ändå inte leva upp till allt. Jag tror att en del av ungdomsillamåendet som det pratas mycket om just nu, kan ha med denhär saken att göra. När "alla möjligheter i världen" blir "alla krav i världen". Så ska vi väl inte ha det?

Vi måste vara tydliga med att: jo man ska jobba hårt. Men också tydliga med att det kan finnas andra alternativa vägar att gå. Det är inte världens undergång om man inte klarar allt på en gång. Och därför behöver vi också kunna erbjuda mera alternativa studievägar än vi gör idag!

För orkar man inte nu, så orkar man kanske sen.

.

onsdag 2 september 2015

Öppna skolorna för fritidsverksamhet.

Denhär texten har publicerats som insändare i båda åländska tidningarna. Jag tror att meningsfull och lättillgänglig fritidsverksamhet är bra för alla! Både på det kroppsliga och själsliga planet.

En liten tanke, som gäller Mariehamn. Naturligtvis gäller den också skola, åtminstone delvis.
Jag tänker såhär: Vi har strålande fina skolbyggnader i Mariehamn. Skolorna är betalda med skattemedel. I skolorna finns, när skoldagen är slut, en hel del verksamhet, till exempel idrott. Men inte så mycket som det kunde vara!
Om jag uppfattar saken rätt måste eventuella intresserade betala hyra. Och ofta är hyran för hög för att eventuell verksamhet ska kunna hållas igång. Det finns många duktiga och engagerade människor som är beredda att, på sin fritid, dra olika verksamheter för både vuxna och barn. Och det finns många föreningar som har problem med att hitta lokaler för exempelvis möten.
Jag tycker att vi ska släppa in idrottsföreningar, musikskolor, läxläsningsklubbar, pysselklubbar, dansgrupper i skolorna. Jag tycker inte att all fritidsverksamhet behöver vara vinstdrivande. Jag tycker inte att man, om man till exempel är ett gäng som kan ställa upp och ordna läxläsningsgrupp, behöver vara affärsmän.
Endel verksamhet behöver inte gå på plus. Endel verksamhet ska man kunna delta i utan att vara rik. Alla har inte råd med gymkort eller musiklektioner.
Om skolorna fylls med verksamhet efter skoldagens slut kan det väl bara ha positiv effekt? Det är bra om ungdomar som är över eftisålder har möjlighet till hobbyverksamhet. Minst lika bra för vuxna. Särskilt om man till exempel av olika anledningar är utanför arbetslivet, eller vill få nya sociala kontakter. Eller att man kan känna sig behövd, om tröskeln blir lägre för att engagera sig.
Det kan väl bara vara bra om vi kan fylla våra skollokaler med meningsfull verksamhet för alla?

tisdag 1 september 2015

Flexiblare vägar till vidare studier.

Jag vill fortsätta på temat alternativa utbildningsvägar.

Idag kan skolungdomar som söker till en utbildning inte med självklarhet räkna med att de efter avlagd examen kommer att ha jobb "för livet" i det yrke de valt. Samhället befinner sig i en ständig förändring.Här tänker jag att Åland, som det ganska överskådligt lilla samhälle det är, har alla möjligheter till flexibilitet.

Åland har en fin högskola, som i stor utsträckning samarbetar med näringslivet. Vi har ett gymnasium med brett kursutbud. Och på en del av utbildningarna på yrkesgymnasiet kan man läsa HUTH, dvs gymnasienivå i vissa kärnämnen. Allt dethär för att ålänningarna ska ha alla möjligheter till god och mångsidig vidare utbildning.

Som med alla stora och omfattande organisationer, blir det människor som hamnar mellan stolarna. Man har tex redan arbetat ett antal år, och inser att man måste vidareutbilda sig på Högskolan på Åland. Och där krävs det kanske avlagda gymnasiekurser.

Vi vet att HUTH inte fungerar på alla utbildningsprogram. Och det är inte heller möjligt att hur som helst hoppa på HUTH senare under utbildningen, trots att man kan ha blivit ytterst studiemotiverad. Och så finns det ålänningar som inte kan söka till lycéet, pga av de antagningskriterier de har där. Eller så kan man pga omständigheter ha misslyckats med att  genomfört lycéets hela kursprogram.

Men inga av dehär sakerna behöver vara något hinder för vidare studier!

Det vi behöver på Åland är ett litet aftonläroverk. Jag föreställer mig inget fullskaligt gymnasium med fullstort kursutbud, utan i första hand möjlighet till att få undervisning i de kärnämnen som behövs för att läsa vidare på högskola(motsvarande HUTH). Och kanske också hjälp med planering av studierna, och möjlighet till studiehandledning. På det sättet kunde vi få mycket bättre "flyt" både i utbildnings och arbetslivet.

Ett flexibelt och smidigt system tjänar både den enskilde studerande och samhället på! Vi vill ju ha våra välutbildade och kunniga ålänningar ute i arbetslivet. Och de allra, allra flesta vill vara just där: Välutbildade och ute i arbetslivet.


måndag 31 augusti 2015

Det behövs korta praktiska yrkesutbildningar

Det måste finnas utbildningsalternativ för alla.

Under årens lopp har de kortare, och utpräglat praktiska utbildningarna så småningom försvunnit, och omvandlats till treåriga gymnasieutbildningar.

Tanken med en gymnasieskola för alla är god. Och upplägget är ambitiöst.  Vi har mångsidiga treåriga utbildning inom många områden. Utbildningarna har gedigen både teoretisk och praktisk grund. Väljer man att satsa extra kan man också läsa högskoleförberedande kurser i kärnämnena. Allt dethär är bra. Men det passar inte alla!

Grundtanken bakom vår yrkesutbildning måste vara att alla ska ha samma möjligheter att skaffa sig en utbildning. Som det nu är har inte alla det, för alla är inte lika. För väldigt många är en treårig gymnasieutbildning bra. Men för en stor grupp ungdomar är en treårig teoribaserad utbildning jättemycket för mycket! Det betyder inte att ungdomarna är lata, omotiverade eller inte vill jobba. Det mest troliga är att de vill både plugga och jobba. Och då måste vi ge dem en möjlighet till det!

Naturligtvis har man mångsidigare möjligheter i yrkeslivet om man utbildar sig till ex både fordonstekniker och chaufför. Men det är helt möjligt att försörja sig enbart som yrkeschaufför. En sån utbildning måste kunna erbjudas våra ungdomar. Och på samma villkor som andra ungdomsutbildningar, dvs gratis.

Och vart försvann Husmodersskolan, utbildning till läkarsekreterare, försäljare, anstaltsbiträde, lantbruksavbytare, familjedagvårdare...? Jag vet att en del utbildningar dyker upp som vuxenutbildningar eller kurser ibland. Men jag tycker att vi behöver kunna erbjuda våra skolungdomar en gedigen utbildning genast efter grundskolan, och en realistisk möjlighet att få jobb i framtiden.

Förutom gymnasieskolan behöver vi också en enbart yrkesutbildande enhet. Vi behöver motiverade och välutbildade ungdomar på arbetsmarknaden!